Livsmedelsstrategin 2.0: Mer av samma ska ge annat resultat

Albert Einstein ska ha sagt: Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Detta visdomsord sammanfattar utvecklingen i svensk jordbrukspolitik ända sedan den 349 sidor tunga Björkska utredningen 1997, även kallad ”En livsmedelsstrategi för Sverige”.

Liksom senast det begav sig, presentationen av Livsmedelsstrategin 2017, var väntan lång och förväntningarna höga. Liksom förra gången presenteras en skrivelse med svepande formuleringar, med få konkreta, gårdsnära lösningsförslag, men en rikedom i väl valda, förutsägbara värdeord och referenser till parlamentariska utredningar som förväntas göra stor skillnad.

Ärlig nulägesanalys

Livsmedelsstrategi 2.0 är en ärlig skrift. Med sina i sammanhanget berömvärt få, 68 ganska lättlästa sidor, är det en skrift jag rekommenderar. Den pekar ärligt på vår låga självförsörjningsgrad av livsmedel och att utvecklingen länge gått åt fel håll.

Den slår också fast att regelförenklingar är extremt prioriterade av de mindre företagen i jordbruket och livsmedelsbranschen. Även där tillstås att utvecklingen inte varit positiv. Men det ska den bli nu. Regelförenklingsråd nummer X ska göra skillnad.

28 år i ekorrhjul

Livsmedelsstrategi 2.0 visar också att vi 28 år efter Björkska utredningen 1997, ”En livsmedelsstrategi för Sverige”, inte har kommit längre än att nu ge Jordbruksverket i uppdrag att utreda hur vi ska mäta målen och måluppfyllnaden för svenskt jordbruks utveckling.

Det är inte så att inget har förbättrats under dessa 28 år. Till exempel har effektiviteten i växtodlingen, precisionen i användandet av växtnäring och växtskydd förbättrats enormt. Miljön för både djur och människor i animaliesektorn har förbättrats enormt. Men som bransch har vi tappat, främst gårdar men också marknadsandelar.

Låg ambitionsnivå

Ambitionsnivån i Livsmedelsstrategi 2.0 är låg. Själv­försörjnings­graden för kött föreslås återhämta sig från 70 till 80 procent. För mejerisidan föreslås en återhämtning från 75 till 80 procent.

Dessa mått borde vara förbehållna totalförsvarsanalyser och målet såklart över 100 procent. För jordbruket, ur ett företagar­perspektiv räcker det bra att som för andra företag och branscher mäta resultat som real, inflationsjusterad tillväxt i omsättning och vinst.

Mod

Det handlar om att våga. Och om att vilja. Peter Kullgren är den mest älskvärda minister för jordbruket vi haft på minst 30 år, men det är nettoresultatet av samspelet mellan hela politiken, myndig­heter och näringslivet som räknas.

Politiken tycks fortfarande inte ha några större ambitioner om tillväxt på jordbrukets område. Den har visserligen tidigare velat ännu mindre. Men det räcker inte. Betydligt färre bör jobba med analyser, utredningar och dessa strategier. Resultatet måste bli ett helt annat, mycket spetsigare och mer konkret utvecklingsprogram.

Företagen i svenskt jordbruk har goda möjligheter att utvecklas väl, men de svenska regelverken och myndighetskontakterna måste vara uppmuntrande. Samtidigt som den internationella konkurrenskraften måste vara stark. Då kommer tillväxten. Den kan katalyseras med vassa utbildnings- och mentorprogram, exportfrämjande åtgärder med mera. Men tillväxten kommer garanterat, när förutsättningar och motivation ges.

Missriktad positivism

Även denna gång välkomnas Livsmedelsstrategin i positiva ordalag av ”the usual suspects”, till exempel LRF och Lantmännen. Det är deprimerande förutsägbart. Om vår egen bransch har fokus på inställsamhet och bidragsmaximering ska vi inte förvänta oss ett bättre resultat. Mer av samma ger som sagt inte ett annat resultat.

Stefan Ljungdahl